2015 års album
Det är ju omöjligt. Så mycket musik och så oöverskådligt. Här en lista över 30 album som varit viktiga för mig i år. Nån typ av ordning gäller, men ta det inte för hårt. Återkommer med några speciallistor med tips och kom-ihåg inom olika genrer.
‘
1. Young Thug – Slime Season
Jag har tänkt och tänkt och tänkt och tänkt och när jag nu nästan tänkt färdigt har jag kommit fram till att hur jag än vrider på det var detta Young Thugs år. Visst kan årets artist missa att göra årets album, men inte 2015. Mängden fantastisk musik som Thugga presterat i år är alldeles överväldigande. Det svåra var egentligen att välja vilket av hans album (eller mixtape) som skulle hamna överst, som skulle få representera detta dominanta år. Och. Jag kom efter allt det där tänkandet fram till att det skulle Slime Season få göra. Det har No Way, Power, Wanna Be Me, Calling Your Name, Stunna, Quarterback och det har Best Friend. Det räcker.
Komplement: Barter 6, The Purple Album, Slime Season 2
2. Kehlani – You Should Be Here
Perfekt R’n’B. Sur över att ha missat konserten.
[Härifrån och neråt ska man ta ordningen med en nypa salt. Jag har försökt få det att bli hyfsat blandat genremässigt. Men har inte orkat värdera varje album sinsemellan]
3. Melissa Horn – Jag går nu
Jag älskar Jag går nu. De enkla texterna, intonationen, pianot. Övriga familjemedlemmar hånar mig för detta, men de fattar ingenting.
4. Grimes – Art Angels
Töntig kritik om att den var för spretig och poppig och att hon skulle tappa kärnlyssnare på lång sikt. Men. Pop och skav när det är som bäst.
5. Future – DS2
Ibland är det som om det är samma låt om och om igen, men det är ju en så jävla bra låt och det är med Futures 2015 som med Young Thugs, dominant och övermäktigt och den här skivan passar ändå bäst som representant. Komplement: Samarbetet med Drake What a time to be alive, Beast Mode och 56 Nights.
6. Kendrick Lamar – To Pimp A Butterfly
Kanske jag bara fånar mig som inte låter en ligga högre. Kanske gör jag inte det. Du har hört den, du vet.
7. Rae Sremmurd – SrummLife
Ibland bäst. Rivstartade året.
8. Mathew Johnson – fabric 84
Ett DJ-set fabrics 15-årskalas, med bara eget material. Magiskt bra techno.
9. Migos – YRN
Älskar Migos.
10. Kranium – Rumors
Namnet är ju vansinnigt för en lovers rock-artist. Vansinnigt bra musik dock.
12. Kacey Musgraves – Pageant Material
Bästa countryn.
13. Björk – Vulnicura
Björk.
14. Duvchi – With the World
Älskar Duvchi.
15. Boosie Badazz – Touchdown 2 cause hell
16. Fetty Wap – Fetty Wap
17. Vince Staples – Summertime ’06
18. Dawn Richard – Blackheart
19. Kate Tempest –
20. Floating Points – Elaenia
21. Earl Sweatshirt – I don’t like shit, I don’t go outside
22. Daniel Norgren – The Green Stone
23. Amason – Sky City
24. JME – Integrity>
25. The Internet – Ego Death
26. Nozinja – Nozinja Lodge
27. Carly Rae Jepsen – Emotion
28. Drake – If You’re Reading this it’s too late
29. Julia Holter – Have You In My Wilderness
30. Mumdance – Fabriclive 80
31. Jeremih – Late Nights The Album
32. Pusha Y – King Push Darkest Before Dawn: The Prelude
Det är ju skördetid. Vilket innebär att man, om man som jag bor på västra Södermalm, tar cykeln till de mer centrala delarna av stadsdelen för att KÖPA grönsaker.
Kan man ju äta färska. Eller förvara på något sätt.
Jag har hört talas om att frysa in, torka eller syra. Underskattat är dock att bara helt enkelt lägga in dem. Vilket går att göra på olika sätt. Två huvudinriktningar dock. Salt eller sött. Eftersom jag syrat en hel del och syrat rätt ofta även är salt tänkte jag att det vore med lite sötsyrliga inläggningar i kylen också. Passar ju till allt möjligt som inlagd gurka och rödbetor funkar till.
Och så tänkte jag på all den där svartkålen, grönkålen, mangolden som jag brukar misslyckas att steka och bräsera.
En sötsyrlig inläggning på svartkål, grönkål och mangold. Det borde bli gott.
Sökte och lät mig inspireras.
Behöver:
- Typ 5 stänger (heter det inte men nåt) grönkål
- 1 bunt mangold
- 1 stånd svartkål (använde inte allt på bilden)
- 2 skivade rödlökar
- Några dillkronor
- Några kvistar fänkålsblad (?)
- 5 dl äppelcidervinäger
- 5 dl ättikssprit
- Dillfrön
- Fänkålsfrön
- 5 dl socker (man kan vilja ha mindre om man är rädd för sött, det är inte jag)
- 1 msk salt
Gör:
Väldigt enkelt. Skölj och skär kål och lök, storlek efter smak. Lägg i en bunke.
Koka upp vinäger/ättikssprit med socker och kryddor. Sjud typ 5 minuter. Häll lagen över kål och lök. Pressa ner med en tallrik eller nåt. Låt stå i en timme eller något. Flytta över i en rengjord burk och fyll på med så mycket lag som får plats.
Ät TILL någonting.
Lammrulle
Två konstiga. Lammrulle. Lamm och sardeller. Det ena är bara en massa hinnor och kanske lite hud. Men det kommer från ett eko-lamm. Det andra Hestons idé. Jag kombinerar. Tar hjälp av en matbloggande vän.
Det här.
Vilket alltså är en slaksida av lamm, rosmarin, vitlök och sardeller.
Hackar upp det som inte är lamm.
Smetar ut det på lammet.
Rullar ihop och binder.
Bryner runt om.
Häller av fett och häller på vitt vin.
Ugnen 125 grader i 1,5 timmar.
Låter lammrullen vila.
Kokar ihop vinet, kompletterar med lite buljong, kokar ihop.
Silar upp såsen och rör i en klick senap.
Skivar upp lammrullen.
Serverar med potatisgratäng och tomatsallad.
Gott, men man måste acceptera olika texturer och konsistens på lammet.
Oxbringa
Var i hallen i fredags för att köpa fredagskött på Latinamerikanskt livsmedel. Det blev en flankstek. Den var ärligt talat sådär, men det är inte det som det här inlägget ska handla om. Utan oxbringan och vad jag gjorde med den.
Stod jag där och blev bara sugen på ett sånt där stor avlångt fettigt och senigt stycke kött. Så jag köpte en bit. Handlaren undrade vad jag skulle göra med den. Jag visste inte.
Tänk tänk tänk!
Bestämde mig för nåt BBQ-inspirerat. Men i ugn. Inte sönderlagat kött men gelatinerat kolagen. Rosa liksom, men med ordentlig yta. Avsvalnat. Tunt skivat. Så tänkte jag. Med stark inlagd rödlök. På en smörgås.
Först plockade jag fram köttstycket.
Sen gjorde jag en kryddblanding att gnida in köttstycket i.
Sen gned jag in köttstycket i kryddblandningen och hivade in allt i kylen över natten.
Det av kryddblandingen som inte fastnade på köttstycket blandade jag med coca cola och olja.
Penslade köttet och ställde det i ugnen på 55-60 grader i en massa timmar (säkert 6) för att det skulle hålla sig runt kollagennedbrytningstemperatur mellan 56 och 62 så länge som möjligt.
Därefter lät jag det hela svalna en aning. Brände på under grill. Svalnade igen och skivade upp det tunt.
Hepp!
Så kom det sig att jag gjorde kimchi. Hela hösten har varit ett evigt syrande och nu hade jag kommit till kimchi. Men vad äter man till det? Kål tänkte jag och så tänkte jag coleslaw och så tänkte jag pulled pork och så tänkte jag att nog st det finnas någon koreansk fläskrätt och tänk det fanns det. Dweji bulgogi. Så jag tog del av ett och annat dwej bulgogi-ecept och tänkte att den kryddblandingen kan jag smeta in några kamben i och så kan jag laga sönder dem i ugnen under en dag. Så det gjorde jag.
Det blev bra.
Ingredienserna var typ nåt i stil med socker, soja, ingefära, koreansks bönpasta, svartpeppar, mirin, kamben, sesamfrön, sesamolja (eftersom upphettat kanske det passat bättre med en neutral olja), vitlök, vitlökspulver, chilipulver, …
Hur jag gjorde redovisade jag i realtid på Instagram & Twitter. Samtida som jag är. Så här såg det ut.
Avgillad
Misstag jag gjorde: klickade gilla på Pulp Fiction. Missförstå mig inte, jag gillar Pulp Fiction, om inte annat för att det var den första film jag och Veronica såg tillsammans (ett bonus var förstås att Peter och Linnea hängde på även om jag inte var riktigt förberedd på att dela Veronica). Och jag gillar verkligen Pulp Fiction. Som film.
Men att gilla Pulp Fiction på Facebook innebär ständiga påminnelser om citat från filmen och det är få saker som lika snabbt blir småfånigt som ständiga filmcitat (Undantag: ”You’re so cool!”, men det handlar ju om kärlek, kärlek är alltid bra.). Före Pulp Fiction kom alltid citaten från nån Monty Python-film, efter Pulp Fiction, Pulp Fiction.
Så därför avgillade jag Pulp Fiction på Facebook.
Det händer så mycket intressant världen.
Ingen mat är närmre den här bloggens själ än andouillettes. Korven som görs på grisens tjocktarm och mage är på så sätt det närmaste i matväg man kan komma The Tough Alliance. Ända sedan jag första gången åt andouillettes på en restaurant i Paris som jag tror hette Chez Catherine och som låg i närheten av gamla operan, rutiga dukar, har jag valt att tugga inälvskorv så fort tillfälle givits. Paris, Bordeaux, Annecy, Paris, Bourgogne, Bluffy, … Men aldrig Stockholm. Jag har letat och letat och nån gång har jag hittat nån butik som sagt sig kunna beställa, men misslyckats, fegat ur.
Så förra veckan. Antikollektivavtalsnubben på F/L twittrar att han ska hämta sardeller hos nån importör i Slakthusområdet. Klick klick! Vad importerar ni då, mina franska vänner. Charkuterier? Jaha! Ostron? Jaså! Andouillettes? JAAAAA! Jag exploderade på twitter. Kunde detta vara sant? Det verkade så. Kunde man som privatperson beställa eller måste man vara restaurang? Nä, det gick bra för vem som helst. Vad vill du ha? A N D O U I L L E T T E S! Du kan hämta dem på söndag!
Så vi hämtade dem! I Slakthusområdet. Franske Thomas har holländsk mamma och gillar samma två fotbollslag som Gustav. Nederländerna och PSG. Kanske oväsentligt i sammanhanget, men jag valde att övertolka. Nederländarna är inga höjdare när det gäller mat, men de älskar den franska.
Hur som helst!
Andouiletten var fantastisk, det kände jag redan när jag höll i den olagad. Fingrarna fick den där karaktäristiska unkna doften. Jag rös av välbehag.
Stek och servera med stark senap och annat. Vad spelar mindre roll. Biroll!
<;3
Ännu en köttbit modell bäst
Det kanske är lite tjatigt, men än en gång har jag kommit fram det perfekta sättet att servera ryggbiff på. Och det går till så här:
En bra stund innan det är dags att steka biffen smälter jag rejält med smör och skickar ner ett gäng krossade vitlöksklyftor i det. Låter det stå på låg till medelhög värme. Inte brynt smör. Smält smör med vitlök. Okej, efter en stund bryns mjölkämnena i smöret och ger lite nötig karaktär. Förstärks förstås av vitlöken. Detta är vitlökssmör, men smält, förstås. Förstås. Ställer i tallrikar i ugnen på 100 grader. Låter stå tills varma. Steker biffen. Tar ut tallrikarna. Häller smör på dem. Lägger en köttbit på varje. Toppar med den smörkokta vitlöken.
Detta är (också) godast någonsin och för att ständigt vara påmind om det fick det bli min profilbild på Facebook.
St Anselm, Williamsburg
Precis som (nästan) alla andra foodies – i brist på bättre uttryck, jag är motståndare till begreppet nörd, i alla fall när det gäller mig själv – älskar jag de experimentella (i brist på bättre ittryck ) krogarna, typ Mistral, F&L, Fäviken, som jag inte varit på, jag har svårt att se mig resa till Jämtland bara för en fantastisk restaurang, eller Oaxen. Jag gillar verkligen nya känslor, ny teknik, nygamla råvaror etc, ni vet vad jag menar.
Brasklapp: Jag har problem med principer, i alla fall de flesta, eller jag har problem med programförklaringar. Och ändå kommer här nån form av programförklaring.
Det enda jag egentligen begär av en restaurang är kärlek, kärlek till råvaran, till tillagningen och till gästen.
Avbrott för irritation: Varför försvann det inlägg jag skrev på bussen till Newark?
Nä, jag vet inte om det handlar om kärlek, det handlar nog bara om vilken typ av restaurang jag gillar mest och hur jag uppfattar den. Den som erbjuder ett par enkla men perfekt tillagade kötträtter (och fisk och vego förstås, men kom igen, liksom) och som låter gästen själv välja tillbehör. Färdigkomponerat är bra och funkar ofta, men jag gillar mains och sides, sorry! Det är alltid närproducerat och ofta rustikt, men med något eget. Jag vill att betjäningen lyssnar och föreslår och är TREVLIG! Trevlig regerar i min värld. Jag kan stå ut med mycket, men otrevlig eller ointresserad betjäning är inte kul, det förstör. Inte för att jag någonsin säger ifrån. Då blir ju allt ännu sämre, jag sväljer och känner mig kass. Nä, trevlig och engagerad, det är bra!
St Anselm i Williamsburg är allt detta. Det är fantastiska sardiner med nån rot till, det är ärtskottssallad till halloumin, det är bourbonrimmad fläskkotlett, vitlökshet broccolini och det är ”sweet-tea brined” kyckling. De uppmuntrar gästerna att dela med sig av rätterna och är allmänt snälla. De tar nte bordbokning, men skulle det vara fullt skriver du upp dig och tar en drink på systerbaren Spuyten Duyvel intill så blir du inropad från den intilliggande gården. Bäst helt enkelt! Bäst Är bra.
St Anselm är inte nödvändigtvis värd en egen resa, mina favoriter är sällan det, rätt fånigt koncept egentligen det där ”värt en resa”, men är du i New York tycker jag du ska ta L-linjen till Williamsburg.
En rekommendation. St Anselm är den restaurang jag kan komma på som ligger närmast det jag själv vilja åstadkomma om jag själv hade en. Tillsammans med St John’s förstås.
Gran Electrica – DUMBO
Massor med mat denna resa, massor med bra mat, men dagtid och i Pennsylvania och därmed i rätt stor utsträckning utan alko. Nu, NYC och kväll, margerita och magisk utsikt över Manhattan från under Brooklyn bridge.
Därför: Det är kanske löjligt att säga, men inget som New York. Inget som New York. En av Veronicas vänner hade rekommenderat Gran Electrica, drivs av samma som Colonie vilket tydligen betyder viss koppling till både The Fat Duck och Noma och Jean Georges och Per Se! Men Gran Electric är inget fine dining-ställe. Det är rent mexicomys. I alla fall om man som vi sitter på den lilla gården och dricker margerita och som jag äter tostada med limemarinerad råbiff, koriander (Carnegie Cocida en Limon kallas det) och tacos med tunga, koriander och rädisa.
Bara några hundra meter från den plats Veronica påbörjade vår USA-semester genom att simma över East River.
Nu byter vi igen
Vi är rätt trötta nu. Jet lag. Vi ska till norr om Philadelphia, men först stannar vi en sväng i New York (det medelåldersparet vi byter med är redan hemma hos oss). Gustavs först kommentar efter att vi äntrat Manhattan är ”WOW!”. Och det är ju en korrekt beskrivning. Vi bor på lågbudget kristet ”hotell” precis intill Union Square. Union Square har en MAKALÖS närproducerat-/ekomarknad. Vi äter glass och tittar på vaxbönor och ägg. Men först äter vi burgare och oxbringemackor och dricker ale och kollar på baseball.
En helt annan sak: det vore synd om inte genusfotografen bestrider skadeståndet han krävts på. Jag har lästs hans fall och både den där fubbikadvokatens kravbrev, däri angiven dom, lagtext och förarbete. Som den lekman jag är är jag ganska säker på att det inte var lagstiftarens intention att orsaka den här typen av situation. Är väldigt trött och orkar inte nu, men läs propositionen. Sök.
Vad ska jag göra med mina torkade grodor?
Jag har nämligen fått såna i present.
Makrill i paradiset
Jag äter bara makrill en gång om året. På den ö jag kallar mitt paradis, Sydkoster utanför Strömstad i norraste Bohuslän. Jag är inte mycket för polariserande, men den person som kallar Östersjön havet eller Vaxholm skärgården har aldrig varit i norra Bohusläns yttre övärld. Det är en helt annan grej. Inte jämförbart. Nåväl, här äter jag min makrill. Ett sätt är gravad, som farmor gjorde den och mamma gör den. Whisky till.
Ett annat sätt är stekt.
Som tonåring jobbade jag på färjorna ut till Kosteröarna och mitt första år, på Svanö, tillsammans med en fiskarson. Hans pappa brukade slänga upp ett gäng makrillar på däck strax före lunch. Makrill ska vara färsk och färskare än så går inte att hitta. Stefan, fiskarsonen, stekte dem rätt och slätt i pannan. Bortskämd, jag?
Riktigt den lyxen har jag inte nu, men eftersom makrill faktiskt rör sig i vattnet så här års går det ju att dörja och i bland till och med dra upp med spö. Lade dock inte i båten förrän i dag. Tur då att det finns en fiskaffär på ön. Den är normalt inte toppen, det mesta tas in från annan håll och mycket är allt annat än hållbart. Men makrillen fiskar de själva eller köper från folk på ön. Pinfärsk alltså. Och schyst.
Så jag tar ur den, sköljer, saltar, lägger dill i bukhålan, steker i ugn med grädde och smör på 200 grader. Eller i panna på spisen. Världens enklaste. Eller saltar och penslar med olja och grillar hastigt. Också världens enklaste.
Inga bilder, men ni får tro mig, det är himmelskt. Riesling till.
Älskade darling
Min älskade älskade Veronica bloggar mer än jag gör. Och bättre. Men om andra viktigare saker. Viktigare än lammnjurar och Rihanna? Ja.
Kaftah är malt lammkött med lite kryddor och mycket persilja. Kan ätas rått förstås men även, som här, på spett.
Tänk på att blötlägga spetten om de är av trä. Annars kan de ta eld och det förekommer ju lite fett i färsen som i sin tis kan ta eld. Och det ena och det andra och panik och ”vad gör jag nu?” och in med plåt över plåten med fettet och så var det fixat. Nästa gång grillar jag i grillpanna på spisen.
Jävligt gott i alla fall.
1kg lammfärs
2mkt fint hackade (kanske till och med mixade eller rivna) gula lökar
1/2 tsk kanel
1/2 tsk kryddpeppar
Rejält med persilja, ca 250 gram med stjälk, men finhackad stjälken borttagen (fattar?)
1/2 tsk svartpeppar
Salt
Blanda. Först färs å kryddor. Därefter blandning med lök å persilja.
16 bitar smetas upp på spett (blötlagda).
Detta är hämtat från bok av fantastiska Anissa Helou som är som bäst när hon förklarar hur omöjligt det är att få köttet att fastna på spetten.
Grilla på hög värme (på spisen eller i ugnen).
Ät med pitabröd och libanesiska röror som du antingen orkar göra själv eller köper. Tabboulleh!
Så äta vi när vi är på Café de Paris
Ni vet smöret. Det kommer kanske härifrån. Inte spännande. Bara en rätt Rätt mycket turister. Rätt dyrt (allt i Genève är dyrt). Jag går ändå alltid hit. Vet vad jag får. Tycker om. Säger hur jag vill ha min entrecôte. Vad jag vill dricka. Salladen. Köttet. Smöret. Frittarna. Så här:
Lammracks med senap bland annat
Jag gick tillbaka till Bourdainboken. För jag hade lammracks som jag styckat ut själv. Tillsammans med Kerim. Ur ett lamm som han fixat åt mig via T&J. Och som jag inte har betalat honom för ännu. Hur som helst. Skrapade revben ftw.
Och så vidare.
Saltade och pepprade. Olivolja och smör i panna. Olivolja först. Sen smöret. Stekte racksen på båda sidorna ordentligt eller sammanlagt 5 minuter. Eller brynte. Hällde ur pannan. Hällde i ett par dl rött vin. Reducerade. Buljong. Vitlök. Vanliga gröna färska kryddor. Reducerade långsamt till trög konsistens. Hackade timjan och rosmarin och strödde på racksens feta sida. Också dijonsenap. Färska brödsmulor. Ugnen 17 på 200 grader Celsius. Ut. Lät stå 10 minuter. Skivade upp och åt med potatisgratäng.
Såsen blev god men separerade sig. Eller vad det kan heta.
Liksom het cassoulet på lammrevben på kanske indiskt vis, eller i alla fall med garam masala
Lammrevben är rätt knepiga faktiskt. Inte mycket kött, rätt mycket ben och en del fett och hinnor. De papprigaste hinnorna ska normalt vara borttagna av slaktaren. Lite som slaksida. Från get. Därför är det inte konstigt alls att den här boken Odd bits som jag har beskriver en linsgryta med lammrevben. Riktigt god är den även om jag faktiskt trodde den skulle bli för ”kryddig” som i för många kryddor och för mycket kryddpeppar. Eller som i lite sanding. Men så blev det inte. Det blev gott.
Lite på en höft då. Jag har nästan dubblat köttet i förhållande till receptets kryddmängd. Och jag orkade inte gå ut och köpa spenatblad eller färska lagerblad.
Ska ha i:
- 6 dl torkade vita bönor, blötlagda över natten (jag köpte av märket Bönmästaren)
- Nästan 2 kg lammrevben, skurna i bitar, en bit per ben liksom
- 3-4 msk ister (och med ister menar jag utvunnet som jag har i en burk i kylen, men jag kan rekommendera märket Istermästaren)
- 2 msk garam masala (jag har gjort själv, men även märket Garammasalamästaren är bra)
- 2 tsk korianderfrön, finstötta
- 2 tsk kryddpeppar, finstött
- 2 tsk gurkmeja, mald
- 1 tsk chilipulver
- 5 dl lamm- eller grönsaksbuljong (Buljongmästarens är bra)
- 2 kryddnejlikor
- 1 lök, delad i två
- 3 vitlöksklyftor, KROSSADE
- 2 små torkade thaichilifrukter
- 2 lagerblad
- En massa koriander, hackade
- 1 citron
Gör:
Bönor i kastrull. Täck vatten. Koka upp. Lugnt och fint. Skumma. Sjud 10 minuter. Häll av men spara vattnet. Ställ åt sidan. Ugn 150 grader. Celsius. Bryn lammbitar några i taget i gryta med 1 msk ister. Lägg åt sidan. Det blir mer och mer fett i grytan eftersom bitarna är rätt feta i sig, men ha i mer om det behövs. Klart? Sänk värmen. Kryddor utom nejlika i grytan. Rör runt ordentligt. Höj värmen. Buljong. Skrapa. Nejlika i lök. Grytan. Vitlök. Pepparfrukt. Lagerblad. Salt. Kött. Bönor. Grytan. Komplettera med bönvatten om det inte täcker. Ugn. 2 timmar. Eller längre. Köttet ska lossna från benen. Kolla regelbundet så att bönorna ligger i vätska. Toppa med hackad koriander. Citronjuice. Citronskal.
Ät och må fint.
Lammet var från Dalängarna. Framöver kommer bitar från lamm jag styckade själv på T&J.
Kanske
Jag funderar på att börja publicera halvfärdiga
Men jag har inte slutat
Jag bara inte får ut fotona och recepten och videorna på bloggen. Jag springer äter dansar i köket och mår bra. Var glada!
Griskindspatrik 