Rillettes de lapin eller kaninrillettes

Det har sagts mig att jag trots att jag gjort lyckad kaninrillettes inte har beskrivit det här på bloggen. Nähä! Nog för att ni känner till metoden vid det här taget och ni helst inte vill följa recept för ”Jag följer normalt inte recept!”, ”Jag vill ju improvisera lite!”.  Helt fel, det vill ni inte alls. Ni vill laga till en god och konservativt konserverad köttsylta. Ni vill följa mina versioner som noggrant följt sedan länge nedtecknade och nedärvda (även om det inte är jag som ärvt dom) recept. Inte för att det är lag på det utan för att det är då och endast då det blir bäst. Dessutom får ni reda på vad som kan gå fel, vad jag gjort för misstag. Så det var alltså kaninrillettes!

Jag köpte en styckad kanin (på Lulles), använde sadel och bakben till en jävligt god italiensk gryta med ruskigt mycket gott gegg på creusetväggarna. Resten använde jag till följande rillettes. Den som är rädd för griskött tänker kanske att kaninrillettes är lösningen, men för fettets skull används faktiskt fläskkött och ister även i det här receptet, så om ni inte vill utmana er grisrädsla rekommenderar jag er att titta åt ett annat håll. Okej då jag har varierat mig lite här och har inte följt receptet i Grigsons bok slaviskt, men då är det ändå jag som lagar, inte ni! Gör som jag, exakt som jag gör. Då blir det bäst. Tjoho!

Var fan är bildjävlarna!

blandade kaninbitar (bog, framben, lite krafs)

kan vara ½ kg sidfläsk

svålen bort

svinister

fläsket i bitar

köttet i grytan

vatten

täck, ungefär

grönsaker

mer grönt

vitlök

salt, och här menar jag inte att man ska ta en hel burk med havssalt, salta sparsamt

lagerblad

allt i grytan

ugnen, länge, förstås

Ja, men det där var ju inte så detaljerat. Det är verkligen som vanligt, koka tills gaffelmört. Gaffla. Burka. Täck med ister. Kolla för detaljer på de andra rillettesreceptet. Om ni inte litar på mig kan ni alltid kolla originalet. Elizabeth Davids bok alltså.